These Are the Days

There is nothing like returning to a place that remains unchanged to find the ways in which you yourself have altered.  Nelson Mandela.

Idag såg jag äntligen norrskenet igen. HÄRLIGT! Jag fick paket på posten, min nya Ben Harper CD kom!Alltså har dagen varit bra. Även om jag har varit på jobb från 08.00-20.45 idag. Långa dagar, men oj vad givande. Nu ska det sovas lite tänker jag.

Jag sitter under stjärnorna i taket i mitt hem här i Norge. Det är lugnet efter stormen idag. Vi firade min mammas 50årsdag igår och sista gästen lämnade 0500 imorse. Vi är trötta men glada, det var en lyckad kväll. Med Katie Melua på örat väntar jag nu bara på ork till att ta mig uppför trappan till mitt rum så jag kan somna.

En sommar är över och utanför fönstret har hösten med alla sina färger tagit över. Dimman ligger tjock över dalen och vi ser knappt ljuset från grannarnas hus. Det är skönt att varje gång man kollar ut fönstret så ser man något helt annat än förra gången. Allt förändras och färgerna är helt otroligt vackra. Sommaren har varit bra, med besök från Agnes och två underbara veckor i Kroatien. Önskar att jag hade haft tid att åka till Stockholm en sväng under sensommaren, men det gick inte som planerat. Fastnade som hundvakt åt familjens hund medan mina föräldrar var i väg på en välförtjänad semester, och sen var det rakt i jobb. För jag har fått jobb, fast jobb till och med. Så nu jobbar jag 37,5 timme i veckan som assistent på min gamla skola, en helt ny typ av utmaning som ibland kan tömma mig helt men som jag samtidigt trivs hur bra som helst med.

I skoltiden jobbar jag med en elev i ett team tillsammans med en pedagog och en ”barnevernspedagog” (gudarna måste veta vad det är på svenska), och det trivs jag hur bra som helst med. Det svåraste i relationen med den här eleven är kommunikation. Ingen hörsel och nästan ingen syn gör det svårt, men vi kämpar oss genom dagarna och försöker hitta ett kommunikationssätt som kan fungera. Och när skoldagen är över och jag går över till fritids har jag hand om en elev med Down Syndrom. Och även om det ibland kan vara jobbiga dagar så är det den eleven som ger mig mest av alla barn jag någonsin jobbat med. Att det kan finnas så mycket kärlek i en människa är helt otroligt. Har kommit jättenära henne och jag ser verkligen inte fram emot att lämna det här jobbet!

Av andra nyheter kan väl nämnas det att jag ska flytta. Jess, har kommit in på universitet i New Zealand så om jag bara kan orka sätta mig in i och bli klar med allt pappersarbete som krävs så kommer jag åka dit i februari. Just det är något som skrämmer mig en hel del, men samtidigt kan jag inte vänta tills jag kommer iväg. När man drömt om något så länge så är glädjen över att åka lika stor som fruktan för att det ska gå åt helvete. Så även om jag säger att jag ska åka känns det som att det finns tusentals av grejer som kan gå snett och förstöra allting. Jag har planerat att hälsa på Alissa några veckor innan jag åker till Auckland, och biljetten till Bangkok 5 februari är redan bokat. Så det är väl bara att hoppas på att allting löser sig till det bästa.

Tillslut måste jag bara berätta nåt roligt. Nästa helg ska jag vandra i fjället och leta upp får åt en kompis av familjen! Dom har får som vandrar fritt på sommaren, och nu när hösten kommit är det dags att hämta hem dom. Det kan bli riktigt spännande, och jag ser verkligen fram emot det!

Jag tycker inte om avslutningar. Verkligen inte alls. Avslutningar i sig kan vara hur trevliga som helst, men det är just det att något är avslutat som jag inte tycker om. Jag var alltså på avslutning igår, med alla från fritids på skolan där jag jobbar. Jag tänkte inte nåt mer över det än vi skulle grilla och ha lite trevligt innan sommarlovet börjar. Snacka om att jag fick total chock när det kommer fram att 6 av dom som jobbar där inte kommer vara kvar till hösten när jag förhoppningsvis börjar jobba där lite mer fast. Jag blev riktigt ledsen för dom är så trevliga och det är ingen annan stans jag trivs bättre än på fritids. Dom är übersnälla med mig och jag känner mig välkommen. Så är det bara 2-3 stycken kvar av dom jag har jobbat med i år när jag kommer tillbaks till hösten. Buhu. Jag hoppas dom som kommer nya till skolan och fritids till hösten är hälften så trevliga som dom som varit här, då blir jag nöjd!

Idag var vi på årets sista tur med ungarna. Skolan jag jobbar på är en "ute-skole" som försöker spendera så mycket tid utomhus så möjligt. Så varje klass har en dag i veckan som dom är utomhus hela dagen, och försöker lära sig grejer på det sättet. Det blir mycket naturkunskap och såna grejer, men barnen älskar det och det ger dom mycket. Dessutom är det ju bra att veta hur man ska klara sig utomhus! Idag skulle egentligen alla barnen i 1-4 åka till en strand och vara där hela dagen tillsammans. Då det inte såg så bra ut med vädret blev det bestämt att vi inte skulle åka dit då det skulle bli tråkigt med regn och kallt. Istället gick 1-3 upp i höjden inte så långt från skolan, och självklart kom inte det dåliga vädret, utan vi fick soligt och skönt väder. dock lite kallt. Dagen var verkligen hur trevlig som helst och alla barnen var glada och nöjda. Sen är det ju skönt för mig att jag blir tvungen ut och gå, när jag är så hemskt lat att jag inte orkar själv!

Nu ska jag kolla lite på Brothers&Sisters o försöka fixa min dator lite. Tjohej!

Lördag igen. Och jag har hittat sängen efter ännu en lång arbetsdag hemma i huset. I dag har jag målat 3 väggar och "slammat" några väggar till. Samt städat och packat bort lite grejer. Det händer mycket här på engång, och samtidigt så lite när man ser på stora bilden. Det är konstigt att bo på en byggplats, men det är egentligen inget större problem. Jag hoppas bara att mitt rum ska bli klart innan 6 juli när Agnes kommer hit för att hälsa på. Man kan ju hoppas i allafall!

Jag har börjat läsa böcker igen. Har röjt genom 6-7 stycken den senaste veckan. Jag hoppas den här lusten att läsa håller i sig för det är så många böcker jag vill läsa! Som tur är så tycker min mamma om att läsa också, så i onsdags åkte vi till biblan och lånade böcker. Massor av böcker. Så nu har jag lite att läsa framöver!  

Just det, solen och värmen har äntligen kommit hit så jag försöker få lite färg på kroppen lagom till Kroatien resan i juli. Har också jobbat nästan varje dag sen senast, men fick ledigt torsdag-fredag då det inte var behov för mig. Fick dock hoppa in nån timme i torsdags för att hjälpa till når ettan, tvåan, trean och fyran skulle träna på sin föreställning som dom ska visa upp för sina päron nu på torsdag som kommer. Det är en musikal om kossor av det rätta slag: Norskt Rödt Fe, som även min syster spelade när hon gick i skolan. Så lite känner jag till den och dom är alldeles för gulliga där dom springer runt i sina kostymer! Tror nog jag måste ta mig en sväng till skolan på torsdag för att kolla på den stora showen!

Förutom det gamla vanliga händer det lite annat här, tyvärr av det lite tråkigare slaget. Våran hund, och min kära kompis, Rajo, har blivit sjuk. Inte sjuk direkt, men han har gjort illa sitt knä och haltar runt så jag inte kan mycket annat än att tycka synd om honom. Han är gammal nu våran lilla hund och oavsätt om han hade gjort illa sig eller inte hade han nog inte haft lång tid kvar. Efter att ha varit hos veterinären kom det fram att det är så allvarligt att det inte är mycket man kan göra åt det. Han har fått lite smärtlindring, men ibland har han ont ända. Jag vet inte hur länge det kan fortsätta så här, men jag går runt med ångest för den dagen pappa ska säga att det är dags. Det låter hemskt att säga det men för vår kära hunds skull så måste vi ta bort honom. Även om jag helst skulle vilja ha honom här hemma för alltid så vet jag att det inte är bra för honom att hoppa runt på tre ben och ha ont. Så jag försöker förbereda mig även om det inte är så lätt. Jag kan bara föreställa mig hur brorsan ska ta det som har haft honom som lek-kamrat nästan hela sitt liv.

Dom senaste åren har inte jag varit så mycket med Rajo då jag inte bott hemma, men sen senaste gången jag kom hem har jag känt hur mycket jag har saknat honom. Han brukade vara en vill liten valp som ville vara med att leka så snart det fanns en möjlighet, så lek blev det ofta. Satte man sig ner kom han snart bort för att bli kliad och fick som han ville. Det märks dock att han blivit gammal, nu är det slut på att leka non-stop. Han har istället utvecklat ett helt otröttligt behov för kärlek. Han kommer till oss och vill att vi ska klia honom hela tiden. Ligger han utomhus och man går förbi honom utan att kolla åt hans håll ger han från sig hjärtskärande ljud som det är omöjligt att inte ta åt sig av. Så då är det bara att sätta sig ner och ge honom den uppmärksamhet han kräver. Jag kan inte föreställa mig hur tyst det kommer bli. Ingen hund som vill klias, ingen hund som springer runt och luktar på allting, ingen hund som skäller så snart han ser nån som kanske kan vara på väg mot vårat hus. Ingen som hoppar på en av ren glädje när man varit borta länge och som blir verkligen bara blir glad åt att se en. Ingen som drar en ut för att promenera när man egentligen är så lat och trött att man allra helst vill ligga i sängen och vara lat. Jag får ont i hjärtat och jag kommer verkligen-verkligen sakna min lilla vän!

Som tur är, för egoistiska lilla mig, är det inte dags riktigt än. Så jag ska skämma bort honom med all den kärlek han kan önska sig framöver. Som för att göra gott för tiden jag varit borta, och för att göra det allra bästa av hans sista tid här. Det är konstigt med dom här djuren. Hur mycket dom kan betyda för en egentligen.

Lägger upp en liten bild på mig och hunden. Han är fruktansvärt rädd för att kolla i kameran så det får hålla med att han kollar till sidan.

Men nu är det dags för mig att sova sött. Puss och hej!